Nu är jag rätt less på att omges av negativitet. Jag har fått veta att "om du bara visar lite känslor så skulle jag må mycket bättre". Det är inte problemet. Det är en undanflykt. Söt vet att jag älskar henne och att jag dessutom inte är den personen som bryter ut i känslosvall. Det är helt enkelt inte jag och jag vet inte hur jag ska kunna förändra det.
"Alla vill ha bekräftelse", säger då vän av ordning. Kanske det, men det finns massor av sätt att få bekräftelse på. Eftersom jag inte flyttat så har mina känslor inte ändrats och det är väl en bekräftelse i sig? Ok, jag må anses känslokall och så men jag tycker inte om att man måste kramas pussas och viska söta ord i öronen på varandra bara för att man ska bekräfta att man älskar varandra. Jag är ledsen men det funkar inte för mig.
Titeln på dagens blogginlägg är "Om man söker efter granit så missar man diamanterna". Det betyder att det positiva finns runt omkring men om man bara letar efter det negativa så missar man det. Fundera en stund på det.
Jag älskar inte söt mindre för att jag inte säger det var femte minut...
