torsdag 13 september 2012

Jag glömde ju en kul grej..

Stene var kär i en tjej i min klass, Ewa Nemeth. Jag och Peter var sugna på att spela pingis, men av någon anledning jag inte minns så kunde vi inte spela hemma hos Stene, så vi peppade honom att ringa Ewa och fråga chans på henne. När han gör det, nervös som fasen och hon svarar ja, säger vi åt honom att fråga om hon har pingisbord hemma, vilket han också gjorde. Obetalbart!

onsdag 12 september 2012

Stene & Peter...

"Blogga oftare pappa, jag vill veta mer om din uppväxt", sa Samona till mig igår så jag får väl försöka fortsätta resan då...

Stene och Peter ja..

Stene bodde i ett gammalt trähus på Gamla Landsvägen i Spånga. Nummer tre tror jag det var, men är inte riktigt hundra på husnumret. På tomten hade de en ihålig stubbe som vi lekte ofta med, eller i... Stenes pappa Arne jobbade på Naturhistoriska Riksmuseet så när vi blev gamla nog att åka dit själva så minns jag att vi gjorde det ganska ofta och sprang omkring bland valskelett och uppstoppade djur. Var vi inte ute på stenes tomt och lekte så var vi nere i deras källare och spelade pingis, lekte med krigsgubbar eller spelade spel. Risk, Månvalla och Bondespelet var nog favoriterna. Krigsgubbar ja.. Det fanns små gubbar från andra världskriget i plast man kunde köpa på "Tobak", den kombinerade tobaks- och leksakshandeln i Spånga Centrum. Där hängde vi allt som oftast för att kolla på modellbyggsatser, krigsgubbar, samlarkort och spelkulor. Att leka med krigsgubbar var skoj. Man tog en ganska stor matta, knölade ihop den så att den såg ut som kuperad terräng, placerade ut sina gubbar strategiskt på två fronter och sedan slogs dem mot varandra. Hur man vann hade jag ingen aning om, men det gick livligt till... Det finns nog en massa att säga om vår vänskap, men tyvärr flyttade Stene med sina föräldrar till Uppsala efter mellanstadiet och vi tappade kontakten. Kul att ha fått tillbaka den nu via facebook. Det är också kul att upptäcka att Stene har blivit författare och håller som bäst på att lansera sin (faktiskt mycket bra) debutroman Fjärilsprinsen.


Här kommer en länk till sidan : http://www.fjarilsprinsen.se/sv/

Peter förolyckades tyvärr 1991 i en bilolycka, men jag har någonstans ett kort på honom med min dotter Samona på hans axlar. Vi var väldigt goda vänner som barn och under en period så bodde jag faktiskt med honom och hans föäldrar Tage och Myrna på Gamla Landsvägen 15 i Spånga. Jag var för liten för att förstå varför men efteråt har jag begripit att det var på grund av min morfars och mammas alkoholvanor jag inte kunde bo hemma.

Jag och Peter slogs som fan allt som oftast. Som ungar gör, men det tog inte många minuter innan vi var bästa vänner igen. Vi var ofta med Tage på Solvalla och käkade räkmacka medans Tage skrek "Jävla Dödskalle" till kuskarna när den hästen han satsat på inte vann. "Jävla dödskalle" var en fras han använde till en hel del folk för övrigt.. Speciellt andra bilister som på ett eller annat sätt hindrade Tage att komma fram med camaron han körde. Det tyckte jag och Peter var skitskoj i baksätet.

Min första fylla var hemma hos Peter. Jag var tretton och vi hade snyltat undan en flaska Seagrams V.O. whisky från Tage. Fy för jävulen som jag mådde. Det tog åratal innan jag kunde dricka whisky efter det.

Jag lyckades bryta benet på Peter en gång också. Vi var på Gribbyplanen och spelade hockey och Peter tacklade mig så jag åkte in i sargen. För att hämnas så crosscheckade jag honom i ryggen och så gick det som det gick. Det här var långt innan mobiltelefoner så jag och Stene (tror jag) fick helt enkelt ta Peter mellan oss och linka hem med Peter till hans föäldrar, 2 km från Gribby. Under hela den promenaden så berättade Peter vad han skulle göra med mig när hans ben var läkt, och det var inga snälla saker.. "Håller du inte käften snart så får du kravla hem själv sa jag.." Peter belv gipsad och alla polare skrev på gipset så han var rätt nöjd med att stå i centrum. Han hämnades i alla fall inte som jag minns.

Efter Peter gjort lumpen öppnade han diskotek på Körsbärsvägen på Östermalm i Stockholm, Stage. Det blev ett av Stockholms populäraste ungdomsdiskotek tillsammans med Bobadilla (Slussen) och King Side (Hornstull), som senare bytte namn till XL tror jag, Domino har det också hetat en gång i tiden. Peter köpte till slut ut sina gamla lumparpolare från Stage och skulle driva det själv. Tyvärr så hann han inte bygga om stället innan han var med i en bilolycka och avled på grund av skadorna.

måndag 10 september 2012

Min far och jag - forts.

Jag måste lägga till ett par saker angående min far.

Han anser ju som bekant att han inte är min far (läs tidigare inlägg), men han verkar då anse att min dotterson Emilio är hans barnbarnsbarn och att Samona är hans barnbarn, hur nu det går ihop. Det jävligaste är dock att han inte verkar anse att min son Jimmy är hans barnbarn. Han har nämligen inte grattat honom på hans födelsedag eller hört av sig till jul eller överhuvudtaget på flera år. Nu senast, förra helgen på min dottersons namngivning så ignorerade han Jimmy totalt.

Fy fan! Jag hoppas att han verkligen inte är min far. Jag skulle spottat honom i ansiktet så han fick sitt DNA-prov..

Min barndom - en följetong..

Jag blev rätt peppad efter all postitiv respons jag fått från mitt inlägg om min relation till min far så jag tänkte fortsätta med att berätta om min uppväxt. Om inte annat så kanske det kan vara kul för mina barn och barnbarn att läsa om vad som hände på stenåldern. Allt var inte bara dåligt.

Denna gång tänkte jag att jag skulle berätta om hur jag träffade mina då bästa vänner, Sten Strömberg och Peter Sjöberg.

Jag var fyra år och det var försommar i Spånga. Jag var ett rastlöst barn och hade som vanligt ingenting att göra tyckte jag. Jag antar att morfar jobbade, (han jobbade dels på Spånga Ved & Brädgårdar som lastbilschaufför och så körde han taxi på söndagarna) och mormor städade troligen som vanligt. Hursomhelst var jag utkörd för barn ska vara ute och leka när det är fint väder!

På den tiden, i mitten av 60-talet så gick Spångaån (egentligen Bällstaån) genom Spånga Torg. Eller plattan som vi kom att kalla det för när vi blev lite äldre och "hängde" i centrum. Jag gick och kastade stenar i ån då jag fick syn på en tant som gick ut med sin hund, en Schäfer. Eftersom jag alltid älskat hundar så gick jag fram till tanten med hunden och pratade. (Detta var precis bakom Värdshuset Spången, där det nu är parkeringplatser till Spånga Torg). Efter en stund frågade jag om hon hade några barn som jag kunde leka med. Det visade sig att hon hade en son som hette Sten och var ett år yngre än jag, men visst kunde jag följa med hem och leka med honom, bara det var ok för mina föräldrar. Det var början på en vänskap som skulle följa oss ända tills dess Stene flyttade till Uppsala med sina föräldrar efter sjätte klass.

En annan kille som jag lärde känna ungefär samtidigt var Peter Sjöberg. Han var en liten, knubbig kille, ett år yngre än jag som bodde snett över ängen som jag bodde granne med. (Ängen var egentligen en obebyggd tomt där nu Spånga Vårdcentral finns. Inte särskilt stor tomt men när man är fyra så är den störst i världen). Peters föräldrar hade köpt hus i Spånga efter hans pappa Tage hade vunnit en storvinst på Solvalla och jag, stursk som vanligt upptäckte att det  minsann fanns barn i huset och gick helt sonika dit och frågade om vadhannukundeheta ville komma ut och leka. -Jaa, nok kår det pra, sa mamma Myrna på sin klingande finlandssvenska. Sedan dess var vi oskiljaktliga, Peter, Stene och jag.

Det kommer mera...
Förresten, om någon har bilder från spånga från ca 1965-75 så är jag jätteintresserad av kopior på dessa...

Där ser man..

Att blogga om personliga saker som inlägget här under verkar vara bra för trafiken på bloggen, en ökning på närmare 1000% jämfört med mina tidigare inlägg. Nu är jag väl inte den mest aktiva bloggaren men jag ska försöka vara lite mer konsekvent i mina uppdateringar i alla fall.

Jag kanske kan bidra med en liten bild på en nybadad Goldie som packade in sig i min morgonrock...


söndag 9 september 2012

Min far och jag..

Jag inser att det jag kommer skriva här kanske inte kommer att gillas av alla, speciellt min far, men det är sanningen från mitt perspektiv och jag känner att jag måste få det ur mig. Inte alla av mina vänner eller släkt har hört hela storyn, inte på detta utlämnande sätt i alla fall.

Jag föddes 1 februari 1963 på S:t Eriks sjukhus i Stockholm. Jag har fått berättat för mig att under mitt första levnadsår så bodde vi i dels Hagsätra i södra Stockholm och Kungsängen i nordvästra Stockholm. Vad jag minns, när jag blev så gammal att jag har minnen från den tiden, är att jag är mestadels uppvuxen hos mina morföräldrar i Spånga, en förort strax väster om Stockholm. Mamma var en person som kom hem då och då och hälsade på, vilket jag tyckte var skoj eftersom jag fick vara uppe och titta på deckare på tv'n längre än vad som var normalt. Min far visste jag inget om. Jag har minnesbilder av en amerikansk man som lärde mig att prata engelska, vilket var språket när mamma och han var hemma. Jag trodde nog att det var min pappa ända tills min mormor dog 1972 och det helt plötsligt dök upp en annan man som påstod att han var min far. Det tog nog 5-6 år innan jag kallade honom "Pappa", han var "Affe" för mig väldigt länge. Jag fick även veta att jag hade två halvsyskon och ett gäng fastrar, farbröder och kusiner då.

Efter min mormor dog så flyttade min mamma hem till min morfar och mig i Spånga och det är väl nu som allt skit börjar hända. Min mamma var missbrukare under hela min uppväxt, (varför jag bodde hos mina morföräldrar), och min morfar började kröka rätt kraftigt efter mormors död och med detta så kan man kanske förstå att det inte var en idealisk miljö för en 10-åring. Jag och mamma flyttade efter ett par år till en egen lägenhet tillsammans med en man hon träffat på Malta men inget blev bättre av det. Han misshandlade henne, jag slutade gå till skolan (i åttan) och till slut tog jag mig därifrån och flyttade till en fosterfamilj jag redan kände.

Efteråt, i vuxen ålder, har jag fått veta att min far slagits för att få vårdnaden om mig, men att hans dåvarande fru satte sig emot detta. Hade jag fått flytta dit kanske allt hade varit annorlunda mellan oss, men det är ingen idé att fundera på vad som kunde varit så låt oss fokusera på det som är.

Min far har under årens lopp varit väldigt duktig att berätta för mig hur jag ska vara, vilka val jag ska göra och sånt som en NORMAL pappa kanske gör. Det hör till saken att man inte kan inte komma efter 20-25 år och säga att "lyssna på mig, jag är din far". Det funkar faktiskt inte. Det är jävligt lätt att bli pappa men att vara en far kräver lite mer än ett par milliliter sperma som befruktar ett ägg. Jag separerade från min dotters mamma 1986 och bad honom om hjälp till första hyran på lägenheten jag skulle flytta till. Det fick jag, tack pappa. Jag har även fått en gammal bil av honom. Framförallt har jag fått veta att jag inte duger, allt jag gjort har varit fel och att "om jag tagit hand om dig så hade det blivit annorlunda!" Så varför i helvete gjorde du inte det då? Mina halvsyskon är världens underbaraste människor, det hade varit kanon att få växa upp med dem. Men nu var det ju inte så. Här kommer farsan i efterhand och ska försöka få till någon sorts retroaktiv uppfostran. Glöm det! Jag har varit självständig sedan jag var tretton år och försökte sköta ett hushåll där min mor oftast var skitfull och kamelfösaren hon var gift med antingen var borta och knullade någon annan eller spöade upp morsan. Komma här och berätta för mig hur han tycker jag ska vara.. försent pappa!

Idag är jag snart 50 år, bor i Lycksele med min sambo Sofia och trivs väldigt bra här. Med min pappa har jag ingen som helst kontakt efter att han skickat ett brev till mig där han vill att jag ska lämna ett DNA-prov eftersom han är tveksam om att jag verkligen är hans son. Det hör till saken att min mor, som var 17 år när jag föddes, anses haft ett så kallat promiskuöst leverne, hon knullade runt en del alltså. om man får tro min far i alla fall. Mamma är tyvärr död sedan 9 år och hon kan inte svara för sig själv. Själv var jag inte född, så jag vet inte. Hursomhelst svarade jag att med tanke på hur lika vi är och att han faktiskt tog på sig faderskapet 1963 och det faktum att han faktiskt var där och doppade veken trots min mors påstådda lössläppthet så han fick nog finna sig i att fortfarande vara min far.. Efter det, vilket är ca 5 år sedan har vi inte pratat med varandra överhuvud taget. Fram tills förra helgen. Min dotterson Emilios namngivningsceremoni. Jag visste att han skulle vara där tillsammans med sin nuvarande fru, (som jag tycker väldigt mycket om), och Samona, min dotter, bad mig att inte ställa till en scen. Vilket jag heller inte gjorde. Men, hade han sagt någonting om DNA-prov eller annat skitsnack om min mor, så hade han fått ett sådant prov rätt i ansiktet i from av en loska. Nu blev det inte så och det ska vi väl alla vara glada för.

Jag är troligen inte världens bästa pappa själv. Jag har två barn, min dotter Samona som är 27 år och själv mamma till en snart sju månader gammal kille, samt Jimmy som är 16. Jag flyttade som sagt till Lycksele av personliga skäl och har inga planer på att flytta tillbaka till Stockholm. Detta har givetvis medfört att mitt umgänge med mina barn har blivit lidande. Men jag har alltid försökt få hit Jimmy på loven, prata med honom i telefon och via datorn. Han har aldrig behövt undra vem hans pappa är. Samona var vuxen när jag flyttade så det var på sätt och vis lättare för henne, även om jag har dåligt samvete för att inte alltid funntis där fysiskt när hon behövt det.

Nu blev den här texten kanske inte så konsekvent som jag hade velat men det är inte lätt att skriva om detta. Jag lär väl få anledning att komplettera, jag har medvetet låtit bli att skriva om vissa perioder.

Jag har säkert inte gjort rätt i alla beslut och handlingar, men det är MINA beslut och handlingar och ingen frånvarande far ska komma i efterhand och berätta för mig hur jag borde gjort, det kan jag lista ut själv.