Jag är van att kunna säga det jag tycker om saker när jag tycker det utan att behöva linda in orden i sockervadd. Problemet uppstår när motparten per definition uppfattar det jag säger som nånting negativt och blir sårad. Eller tror att jag helt plötsligt och oförhappandes slutat att älska henne.
Så är inte fallet. Men man KAN inte tycka samma om allting. Om jag dessutom kommer med min åsikt (eftersom den är riktig och bäst) så uppfattas det som mästrande. Det är inte alls meningen, men jag
måste väl få säga min mening utan att det ska bli sura miner, falsettläten och tandagnisslan?
Ska jag då tassa på tå för att INTE skapa negativitet hos min partner? Med effekten att jag själv kommer må dåligt? Söt säger att det ska jag inte. "Jag ska lära mig räkna till tio, innan jag slår i dörren och lägger mig och tjuter". Tack för den. Det får mig att må såååå mycket bättre.. Nej vi måste hitta en form som funkar för båda. Helst en form där Söt begriper att jag inte menar att vara mästrande eller att såra när jag säger vad jag tycker, när jag tycker det.
Jag tror att mitt beteende är nån form av försvar till att bli sambo. Undermedvetet är jag troligen orolig för hur mitt liv kommer att förändras i och med att Söt flyttar upp. Missförstå mig rätt nu, jag längtar som en tok tills Söt flyttar in, men det kommer dock att bli annorlunda. Jag vet hur det var sist jag var sambo. Visserligen mådde jag skit mentalt då, men det sitter ju kvar i hjärnbarken. Jag mår bra numera så det ska nog ordna sig.
Jag är en inbiten optimist och det kan ju skära sig när man ska bli sambo med en obotlig pessimist. (Jag är inte obotlig pessimist, kommer jag får höra nu). Jämfört med mig är du det Söt. jag försöker alltid se lösningar och möjligheter på de problem och förutsättningar som dyker upp. Men det gör inte Söt, inte som jag ser det i alla fall. Jag gissar att det kommer bli lite konflikt där...
Jag ska inte måla fan på väggen nu. Jag var ju en optmist, remember? Det kommer bli bra bara vi fått bo in oss en stund.
Över änd ut!
