Jag inser att det jag kommer skriva här kanske inte kommer att gillas av alla, speciellt min far, men det är sanningen från mitt perspektiv och jag känner att jag måste få det ur mig. Inte alla av mina vänner eller släkt har hört hela storyn, inte på detta utlämnande sätt i alla fall.
Jag föddes 1 februari 1963 på S:t Eriks sjukhus i Stockholm. Jag har fått berättat för mig att under mitt första levnadsår så bodde vi i dels Hagsätra i södra Stockholm och Kungsängen i nordvästra Stockholm. Vad jag minns, när jag blev så gammal att jag har minnen från den tiden, är att jag är mestadels uppvuxen hos mina morföräldrar i Spånga, en förort strax väster om Stockholm. Mamma var en person som kom hem då och då och hälsade på, vilket jag tyckte var skoj eftersom jag fick vara uppe och titta på deckare på tv'n längre än vad som var normalt. Min far visste jag inget om. Jag har minnesbilder av en amerikansk man som lärde mig att prata engelska, vilket var språket när mamma och han var hemma. Jag trodde nog att det var min pappa ända tills min mormor dog 1972 och det helt plötsligt dök upp en annan man som påstod att han var min far. Det tog nog 5-6 år innan jag kallade honom "Pappa", han var "Affe" för mig väldigt länge. Jag fick även veta att jag hade två halvsyskon och ett gäng fastrar, farbröder och kusiner då.
Efter min mormor dog så flyttade min mamma hem till min morfar och mig i Spånga och det är väl nu som allt skit börjar hända. Min mamma var missbrukare under hela min uppväxt, (varför jag bodde hos mina morföräldrar), och min morfar började kröka rätt kraftigt efter mormors död och med detta så kan man kanske förstå att det inte var en idealisk miljö för en 10-åring. Jag och mamma flyttade efter ett par år till en egen lägenhet tillsammans med en man hon träffat på Malta men inget blev bättre av det. Han misshandlade henne, jag slutade gå till skolan (i åttan) och till slut tog jag mig därifrån och flyttade till en fosterfamilj jag redan kände.
Efteråt, i vuxen ålder, har jag fått veta att min far slagits för att få vårdnaden om mig, men att hans dåvarande fru satte sig emot detta. Hade jag fått flytta dit kanske allt hade varit annorlunda mellan oss, men det är ingen idé att fundera på vad som kunde varit så låt oss fokusera på det som är.
Min far har under årens lopp varit väldigt duktig att berätta för mig hur jag ska vara, vilka val jag ska göra och sånt som en NORMAL pappa kanske gör. Det hör till saken att man inte kan inte komma efter 20-25 år och säga att "lyssna på mig, jag är din far". Det funkar faktiskt inte. Det är jävligt lätt att bli pappa men att vara en far kräver lite mer än ett par milliliter sperma som befruktar ett ägg. Jag separerade från min dotters mamma 1986 och bad honom om hjälp till första hyran på lägenheten jag skulle flytta till. Det fick jag, tack pappa. Jag har även fått en gammal bil av honom. Framförallt har jag fått veta att jag inte duger, allt jag gjort har varit fel och att "om jag tagit hand om dig så hade det blivit annorlunda!" Så varför i helvete gjorde du inte det då? Mina halvsyskon är världens underbaraste människor, det hade varit kanon att få växa upp med dem. Men nu var det ju inte så. Här kommer farsan i efterhand och ska försöka få till någon sorts retroaktiv uppfostran. Glöm det! Jag har varit självständig sedan jag var tretton år och försökte sköta ett hushåll där min mor oftast var skitfull och kamelfösaren hon var gift med antingen var borta och knullade någon annan eller spöade upp morsan. Komma här och berätta för mig hur han tycker jag ska vara.. försent pappa!
Idag är jag snart 50 år, bor i Lycksele med min sambo Sofia och trivs väldigt bra här. Med min pappa har jag ingen som helst kontakt efter att han skickat ett brev till mig där han vill att jag ska lämna ett DNA-prov eftersom han är tveksam om att jag verkligen är hans son. Det hör till saken att min mor, som var 17 år när jag föddes, anses haft ett så kallat promiskuöst leverne, hon knullade runt en del alltså. om man får tro min far i alla fall. Mamma är tyvärr död sedan 9 år och hon kan inte svara för sig själv. Själv var jag inte född, så jag vet inte. Hursomhelst svarade jag att med tanke på hur lika vi är och att han faktiskt tog på sig faderskapet 1963 och det faktum att han faktiskt var där och doppade veken trots min mors påstådda lössläppthet så han fick nog finna sig i att fortfarande vara min far.. Efter det, vilket är ca 5 år sedan har vi inte pratat med varandra överhuvud taget. Fram tills förra helgen. Min dotterson Emilios namngivningsceremoni. Jag visste att han skulle vara där tillsammans med sin nuvarande fru, (som jag tycker väldigt mycket om), och Samona, min dotter, bad mig att inte ställa till en scen. Vilket jag heller inte gjorde. Men, hade han sagt någonting om DNA-prov eller annat skitsnack om min mor, så hade han fått ett sådant prov rätt i ansiktet i from av en loska. Nu blev det inte så och det ska vi väl alla vara glada för.
Jag är troligen inte världens bästa pappa själv. Jag har två barn, min dotter Samona som är 27 år och själv mamma till en snart sju månader gammal kille, samt Jimmy som är 16. Jag flyttade som sagt till Lycksele av personliga skäl och har inga planer på att flytta tillbaka till Stockholm. Detta har givetvis medfört att mitt umgänge med mina barn har blivit lidande. Men jag har alltid försökt få hit Jimmy på loven, prata med honom i telefon och via datorn. Han har aldrig behövt undra vem hans pappa är. Samona var vuxen när jag flyttade så det var på sätt och vis lättare för henne, även om jag har dåligt samvete för att inte alltid funntis där fysiskt när hon behövt det.
Nu blev den här texten kanske inte så konsekvent som jag hade velat men det är inte lätt att skriva om detta. Jag lär väl få anledning att komplettera, jag har medvetet låtit bli att skriva om vissa perioder.
Jag har säkert inte gjort rätt i alla beslut och handlingar, men det är MINA beslut och handlingar och ingen frånvarande far ska komma i efterhand och berätta för mig hur jag borde gjort, det kan jag lista ut själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar