Jag blev rätt peppad efter all postitiv respons jag fått från mitt inlägg om min relation till min far så jag tänkte fortsätta med att berätta om min uppväxt. Om inte annat så kanske det kan vara kul för mina barn och barnbarn att läsa om vad som hände på stenåldern. Allt var inte bara dåligt.
Denna gång tänkte jag att jag skulle berätta om hur jag träffade mina då bästa vänner, Sten Strömberg och Peter Sjöberg.
Jag var fyra år och det var försommar i Spånga. Jag var ett rastlöst barn och hade som vanligt ingenting att göra tyckte jag. Jag antar att morfar jobbade, (han jobbade dels på Spånga Ved & Brädgårdar som lastbilschaufför och så körde han taxi på söndagarna) och mormor städade troligen som vanligt. Hursomhelst var jag utkörd för barn ska vara ute och leka när det är fint väder!
På den tiden, i mitten av 60-talet så gick Spångaån (egentligen Bällstaån) genom Spånga Torg. Eller plattan som vi kom att kalla det för när vi blev lite äldre och "hängde" i centrum. Jag gick och kastade stenar i ån då jag fick syn på en tant som gick ut med sin hund, en Schäfer. Eftersom jag alltid älskat hundar så gick jag fram till tanten med hunden och pratade. (Detta var precis bakom Värdshuset Spången, där det nu är parkeringplatser till Spånga Torg). Efter en stund frågade jag om hon hade några barn som jag kunde leka med. Det visade sig att hon hade en son som hette Sten och var ett år yngre än jag, men visst kunde jag följa med hem och leka med honom, bara det var ok för mina föräldrar. Det var början på en vänskap som skulle följa oss ända tills dess Stene flyttade till Uppsala med sina föräldrar efter sjätte klass.
En annan kille som jag lärde känna ungefär samtidigt var Peter Sjöberg. Han var en liten, knubbig kille, ett år yngre än jag som bodde snett över ängen som jag bodde granne med. (Ängen var egentligen en obebyggd tomt där nu Spånga Vårdcentral finns. Inte särskilt stor tomt men när man är fyra så är den störst i världen). Peters föräldrar hade köpt hus i Spånga efter hans pappa Tage hade vunnit en storvinst på Solvalla och jag, stursk som vanligt upptäckte att det minsann fanns barn i huset och gick helt sonika dit och frågade om vadhannukundeheta ville komma ut och leka. -Jaa, nok kår det pra, sa mamma Myrna på sin klingande finlandssvenska. Sedan dess var vi oskiljaktliga, Peter, Stene och jag.
Det kommer mera...
Förresten, om någon har bilder från spånga från ca 1965-75 så är jag jätteintresserad av kopior på dessa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar